Skip to content

Titta på det som ligger bakom dig, gå framåt

juni 15, 2009

Det sägs att man inte ska titta för mycket på det man lagt bakom sig. Låta det vara orört och rikta blicken framåt. I perioder blir jag ändå en nostalgiker av stora mått. Som om det som finns framför mig har något med mitt förflutna att göra och när jag tittar bakåt är det som jag vill förstå det som ligger framför mig. Nu kan man ju inte gör det gamla ogjort men historia brukar vara en ledtråd till framtiden.

Ikväll har jag suttit med Spotify och rest längs med skolans väggar till låg- och mellanstadiets disco och fester. Jag minns människor jag träffade, lärde känna och nästan glömt bort på vägen, allt eftersom tiden har gått. Kläderna man hade på sig och som man idag kan minnas med förskräckelse. Det var då det och då var det bra så det får vara så. Idag skulle jag inte gjort annorlunda.

Alphaville tillhör den exklusiva skaran av mina första musikförälskelser. Året var 1986, jag var 13-14 år gammal och allt jag ville ha var en synt så jag kunde göra musik precis som hjältarna från Tyskland. Än idag har jag inte kommit i närheten av “Dance with me” och “Sounds like a melody” men skam den som ger sig. Jag är fan inte mer än 36 så…

En annan sak som slår mig är att vardagen är förrädiskt enklare idag med tanke på alla hjälpmedel vi har i datorer, internet, Spotify, mobiltelefoner, gps och fan vet allt men jag kan inte mer än tycka att det var enklare att leva förr ändå. Med en genuin kommunikation mellan människor. Vi hade inga lösryckta meningar i ett snabbt sms som man måste besvara för att inte vara otrevlig och jag har väl gjort mig lite ovän med människor här och där enbart på grund av att min vardag idag är uppbyggd med hjälp av  långt många fler vänner än jag egentligen har tid med. Så är det nog för de flesta idag.

Hur som helst, jag har funderat på människor jag faktiskt skulle vilja träffa igen. Bara för att se vem dom är idag, 23 år senare. Jag vill träffa Karin, min första stora förälskelse. Carl-Magnus som ville ut i världen. Per, som alltid skulle till fjällen, åka skidor och klättra i berg. Tomas, som var den jag tillbringade min tid i knatteligan i fotboll med. Tomas var en jäkel med bollen och alla trodde han skulle bli proffs någonstans. Undrar vad som hände?
Jag måste erkänna att jag inte gjort mycket för att ta reda på var dom finns. Det kanske är bra. Kanske ska man låta barndomens romantiska skimmer vara kvar och dölja det som inte var så bra.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: