Skip to content

DET SAKNAS en DROG

februari 11, 2009

Jag äter min mat och njuter av den. Dricker mitt vin och ger komplimanger till fötterna som trampat druvorna. Umgås med mina vänner, mina underbara vänner! Skrattar, klagar, diskuterar och fantiserar. Spelar på min gitarr och skriver. Och när sonen kryper intill mig på kvällen när jag ska somna känns det som en välsignelse. Jag går till ett jobb jag trivs med, som ger bra betalt och jag är frisk. Jag har det helt enkelt allmänt bra.

Passion_comp Men var är passionen?! Jag känner liksom inget. Det är tomt. Har inget hjärta som bultar. Jag borde vara nöjd, glad och tacksam för allt det där andra. Men jag behöver passion. Det är som en drog. Ett begär som aldrig lämnar kroppen och ju mindre man får desto mer vill man ha. 

En vän till mig jämförde situationen med ett väntrum, och hur kul brukar det vara att sitta i ett väntrum? Där läser man en gammal tidning och hälsar lite artigt på människor som kommer och går. Sitter och väntar. Tittar lite extra på den där konstiga människan som sitter i hörnet och andas märkligt.
Ibland går jag på dejt men det är konstgjord andning, inget äkta. Som när man till slut får komma in till läkaren som undersöker…

   -Det är inget fel på dig.
   -Säkert?
   -Ja, alla värden är bra.
   -Då behöver jag inte komma tillbaka?
   -Nej.. det behöver du inte.
   -Ok, det var skönt att höra… tack för medicinen ;-)… hej hej…

Vad ska vi göra? Vänta? Jaga? Leta? Ödet?.. Vi som sitter i väntrummet? Mymlan har gett upp säger hon. Jag kan inte förstå att man ger upp. Då har man ju misslyckats. Ställ inte höga krav på den du möter, ställ höga krav på vad du känner.

Och nej.. jag är inte bitter. Jag bara undrar, känner, tänker och delar med mig. Funderar på vad det är som jag ska göra bättre och annorlunda. Hur jag ska nå till mina mål. Det är inte konstigare än så. Kanske det finns fler i väntrummet som tänker som jag? Eller som tänker på ett annat sätt?

-Vill du läsa förra månadens ‘Hänt i veckan’ efter mig?

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Marlén permalink
    februari 11, 2009 11:14 e m

    ..tror det finns fler som gett upp,lite sådär

  2. februari 11, 2009 11:18 e m

    Ge inte upp! 😉

  3. Helene permalink
    februari 12, 2009 8:21 f m

    Jag tycker det är helt ok att sitta i väntrummet ibland – blir lite som en vilopaus…. Hm, kan det ha med perspektivet att göra? Det är där jag har tid att skruva om skallen, att få tillbaks grundvärderingar som lätt försvinner i den dagliga stresstillvaron. Men man vill ju inte hänga där för länge… Vill ju inte få det att bli norm och den förvirrade och stökiga världen utanför som vilorum…nej, släpp den tanken, hu…. Se det som en del av ditt mångsidiga liv, som en startbox för en bättre tillvaro imorgon.

  4. februari 12, 2009 10:33 e m

    Passion kan ha ett ohyggligt högt pris också. Jag är numera inte säker på att det var värt det (det var verkligen som knark – bra ord du hittade – underbart när det var ”på”…).

    Men jag förstår dig. Hur ska det gå till? Kommer det nånsin hända igen? Är inte rollerna lagda runt om oss? Och vi som av olika anledningar inte bevarat kärnfamiljen, och inte heller kastar oss ut i singel-flirtande-festande, ska vi sitta på avbytarbänken och bara se på?

    Din son bredvid dig i sängen: det lät som den mest innerliga lycka och största kärlek. Stanna i det.

    (Det andra kommer om det kommer. Och jag tror att det gör det.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: